Sofia Rehdin tågluffar med Interrail

Provpackning!

Kan man luffa runt i Europa på ett Interrailkort när man har fyllt sextio år?

Ja, det är klart att man kan. Det finns inget smidigare sätt att resa tycker jag, för att inte ens nämna den stora friheten att kunna ändra tågrutt eller bara stanna en extra dag någonstans där det är trevligt eller för att man vill. Jag har som äldre haft det mycket roligare på mina tågluffresor än jag hade som nittonåring. Det kan ju ha varit en av livets tillfälligheter men jag tror också att det beror på att jag vet vart jag vill åka och vad jag vill uppleva mycket mer nu.

Hur åker du?

Jag åker inte för att bocka av olika turist mål! Jag åker till mitt favoritland Frankrike och där skaffar jag mig vänner och bekanta. Det är lokalbefolkningen som är de stora stjärnorna för mig och jag tycker om möjligheten att lära mig franska. Jag söker aktivt upp små, lugna, genuina byar. Någon sa förra året: Åk inte till Ezé, det är en sovstad, där händer ingenting. Såklart ska jag dit i år och undersöka saken, det är den slags utmaningar jag tycker om. Eller om någon berättar om en borg från 1600-talet så tackar jag för tipset, går till busstationen och tar en random buss ut i landskapet glad över att slippa vara bland turister. Kaxigt? Ja, kanske. Men jag är ju trots allt sextio år, kom inte och lär mig hur jag ska resa!

När man reser ner till Frankrike så får man dessutom sköna Köpenhamn, någon stad i Tyskland, någon extradag i Frankrike och någon övernattning i Schweiz på köpet. Det ser jag som en ren bonus. Men att stanna länge i Frankrike är ett måste för mig. Hemresan på några dagar lämnar jag öppen för infall.

Väl på plats, i den basen man har valt, i mitt fall Antibes denna sommar, är den största fördelen med en interrailbiljett att man kan göra utflykter med tåg och utforska hela området runt omkring och ta avstickare hit och dit som andan faller på. Vilken dag man själv behagar! Jag blir glad bara jag tänker på detta.

Jag ska kanske presentera mig…

eftersom jag har dykt upp på denna vackra hemsida i ett mycket eminent sällskap av kändisar. Vem är Fria Sofia? Henne har jag aldrig hört talas om. Ja… jag heter så klart, Sofia och har till min egen förvåning nyligen fyllt sextio. Jag har arbetat som Bildlärare (mitt drömyrke) men blev utbränd för några år sedan. Då började jag samla mina och mina vänners lektionsförslag som året senare blev en lärobok i Bild för gymnasieskolan och som heter ”Ämnet Bild” Det var då jag upptäckte att det är roligt att skriva. Det är tyst, lugnt men ändå kreativt. Jag tog en del av intäkterna från läroboken i bild och skrev en skönlitterär bok som handlar om en resa till Cap d’ail på franska sydkusten. Boken har det lite svårtolkade namnet ”Madame you were very lucky – en resa till cap d’ail” Alltså… Jag gjorde först tågluffen 2016 och sedan skrev jag en bok om den. Snart kommer en uppföljare som handlar om en tågluff 2017. Jag tycker inte om att flyga, av en rad olika anledningar. Det enda som kan kallas en riktig resa är en tågluff, tänkte jag inför första tågluffen då, för två somrar sedan… och så blev det.

Var du inte rädd när du skulle ge dig iväg?

Jo, det var jag faktiskt. Jag var verkligen rädd när jag gav mig iväg första gången som vuxen. Eller kanske närmare bestämt innan. Detta har jag beskrivit i min bok (”Madame…”) så jag går inte in på alla irreella rädslor och farhågor som plågade mig innan jag kom iväg men upptäckte ganska snart hur säkert och trevligt det är att resa med tåg. Hur smidigt det gick med byten och bokningar och hur lätt det gick överallt. En riktigt bra bonus är, att jag i min ålder kan med att fråga om hjälp. Jag lyfte inte upp min tunga väska någon gång på något tåg. Det kom alltid någon snäll medmänniska och tog upp den åt mig. Vem hjälper inte en tant i nöd? Du som redan följer min sida och känner mig, vet kanske redan allt det här. Dig vill jag bara uppmuntra att följa med mig till europarunt och läsa om min resa i oktober.

Varför är du ute i så god tid?

Här lämnas inte något till slumpen. Jag provpackar i dag.

Och jag har tänkt ge dig några tips om vad som är bra att ha med.

Fotriktiga sandaler köps in, nya till varje resa och gås in någon månad innan. Just denna resa ska varma skor dessutom packas ner. Och ett par nya finskor!
Byxor, toppar och någon klänning kommer att bli bra nu när jag reser på hösten. Och sen så klart allt självklart som u-byxor, strumpor, BH och allt det där.
En necessär för det vanliga man behöver en necessär till. Alltså, jag hoppar över allt det vanliga så att listan inte blir för lång.
En necessär för papper, biljetter och annat viktigt (eftersom jag målar, har jag insamlade papper där till kommande collagebilder)
En fickkniv, med korkskruv, kniv och kapsylöppnare.
En speciell liten plånbok för mynt när du vill lämna sedlarna på hotellrummet.
En uppblåsbar sovkudde för långa tågresor.
Tänk igenom hur mycket teknisk utrustning du vill ha med dig. Jag är lite av en nörd på det området så jag har med mig telefon, platta, en lätt lapptopp, alla laddare och en digital systemkamera. Men ett råd är så klart att ta med sig mindre än detta.
Långa bomullsmamelucker för att motverka värmeblåsor på insidan av låren när man kan ha klänning.
Öronproppar.
En svart scarf att knyta över ögonen om du vill sova där det är ljust.
Pocketböcker.
Hopfällbar tandborste som du kan ha i fickan om du vill borsta tänderna på tåget.
En solkeps eller hatt.
Solglasögon.

Ett tips jag fick som hjälpte mig mycket: Klipp dig korthårig! Då funkar dusch och hårvård mycket lättare.

Jag hoppas att du vill följa med mig ut i Europa!

Annexet i Köpenhamn

I Köpenhamn behöver man inte boka rum. Man behöver bara gå ut på baksidan av tågstationen och följa Istedgade ner, där ligger hotellen på rad. Redan för två år sedan hamnade jag på Absalon efter att ha frågat runt på några fullbokade hotell. Och föll direkt. Inte för den lyxiga delen, men för deras annex där priserna är bättre och rummen har en helt unik modernistisk inredning. Det perfekta mellanläget mellan hotellyx och vandrarhemsstandard.

Korridoren är lite trång men när man kommer in i rummet är det som att stiga in i en tavla av Mondrian. Ja, du som har läst min bok känner redan till allt det där…

Jag hade faktiskt sett fram till just Annexet i Köpenhamn och det var verkligen så bra som jag kommer ihåg det.

Rött, grönt, och orange. Det är som att kliva in i ett rum som skulle kunna vara en illustration till några av mina gamla lektioner i färglära på den tiden jag undervisade i bild. Ett komplement-färg-par och en otippad accent. Ja, nu är jag ju lite av en färgnörd, men jag gillar färgsättningen i Absalons annex. Gillar oxå denna skylt. Jag menar, hur kom den till? Är det städerskorna som håller koll på hur miljömedvetna gästerna är?

Jag kom iväg sent för det blåste så hårt hemma i Sverige (så jag inväntade lite och tog ett senare tåg) Klockan var rätt mycket när jag kom fram till Köpenhamn och det kändes inte som en bra idé att gå ut på kvällen. I stället bokade jag två nätter för att ta det lugnt i denna fina stad och gick i stället till hotellets bar. Där fanns det en kypare som pratade både svenska och norska vilket alltid är en stor hjälp när man är i Danmark, he, he.

Han betjänade olika gäster och växlade obehindrat mellan svenska, norska, tyska och franska. Jag blev nyfiken och frågade varför han kan så många språk. Han berättade att hans föräldrar är från Norge och Sverige och han hade arbetat i Schweiz länge och att det var därför. Efter en ganska lång konversation där jag bl.a. hade lovordat hotellet och då speciellt inredningen i rummen i annexet berättar han att han är delägare till hotellet tillsammans med sin fru och att det är hon som står för inredningen. Jag menar, come on. Och det säger du nu? Ja, trevligt hur som helst.

En gemytlig kväll inne i foajén till Absalon. Och en liten promenad bara för att känna på den kontinentala atmosfären i Köpenhamn.

Detta landmärke står alldeles utanför Absalon hotell. Har man hittat kon så har man hittat rätt.

Fria Sofia i Köpenhamn

Tillåt mig att småle en smula. Nu har jag äntligen kommit iväg på resan. Har fått en biljett av Europarunt.se och ska blogga för dem. Stort för de flesta, och jääääääättestort för mig. Jag känner mig otroligt hedrad för förtroendet. Det är bara det att jag inte har någon lust att gå ut i dag och absolut inte lust att gå runt och titta på sevärdheter… Och inte ens det prestigefyllda uppdraget kan ändra på detta, just i dag. Jag kan vara envis ibland med det där.

Jag är ju som sagt 60 år och börjar bli riktigt bra på att känna vad jag vill. Man börjar bli uppmärksam på vad man känner för att man kan behöva spara på krafterna. Jag betraktar det som en överlevnads strategi för människor över 60 år. Kanske speciellt för mig som har varit utbränd. Och för min del verkar det finnas en annan sak som verkar ha med åldern att göra och det är att man helt enkelt tillåter sig att vara lat. Om man har att välja på en trevlig sak som kräver aktivitet och en annan trevlig sak som innebär passivitet så verkar passiviteten sälla sig till trevligheten och fyrdubbla den. Och idag hade jag en sådant läge och valde att ta det lugnt och grotta ner mig i tekniken.

Jag gjorde saker som att packa om packningen, bestämde vad som inte följer med vidare (packningen blev på tok för tung) passade på att tvätta håret å att komma i ordning. Har just hittat till telefonens redigeringsprojekt och provar direkt.

Jag satt så klart inte inne precis hela dagen utan strosade omkring lite i området kring hotellet.

Absalons cykeluthyrning… verkar det som.

Strosade sedan över till tivolit som var stängt och vandrade sedan några kringelikrokar…

Det här fina lunchstället rekommenderar jag gärna, men det gick inte så bra med fotandet. Jag var rädd att göra gästerna förlägna. Känns i alla fall igen på grönskan runt om kring i närheten av Absalon.

Sedan slog jag mig ner på hotellets uteplats och tog en caffe latte…

Alla är verkligen väldigt vänliga på hotell Absalon. Bra service.

och gott kaffe.

Gott att bara chilla, låta blicken glida… titta på folk… och djur.

Den här tjejen cyklade samtidigt som hon hade ett face-samtal pågående… En helt galen syn. Hon pratade en gladlynt danska, jag var rädd att hon skulle ramla in i uteserveringen ett tag innan hon saktade ner och höll sig i flaggstången och pratade skrattandes vidare…

Man vet aldrig vem man kommer att träffa när man går ut. Jag kom i samspråk med en man från frälsningsarmen som berättade att de har något ledarmöte i staden och bor på hotellet. Mycket trevlig. Norsk. En efter en i liknande kläder dök upp och det slutade med ett gruppfoto på en del av kåren. De gav sig sedan iväg någonstans tillsammans efter att flera hade önskat mig Guds välsignelse. Man tackar!

Tankar som flyger hit och dit

En bra sak med tågresor är att man bara kan sitta och titta ut genom fönstret och låta tankarna fara hit och dit… På tåget från Köpenhamn till Hamburg satt jag bara och lät tankarna fara iväg. Det handlade mest om hur jag uppfattar Danmarks huvudstad. Det är något där med människorna och atmosfären som svårt låter sig fångas på bild. Det är något avspänt, vänligt… ja, jag kallar det kontinentalt, men vad är det egentligen? Det är inget direkt visuellt utan mer en känsla men samtidigt ser man det i människors ögon, hållning, hur man bemöts, en sorts gemenskap som är svår att sätta fingret på. Eller är det något som inte finns? Något som har att göra med hur vi tror att Danskarna har det? Jag får inte riktigt tag på det, men tänker ändå att det är på riktigt. Kanske det dyker upp någon framöver som har svaret på mina funderingar… Det här är ju inget som har stor betydelse för världsfreden men som jag undrar över varje gång jag är i Danmark. Bilder från frukosten fladdrar förbi på näthinnan med yoghurt, frukt, müssli, prinskorv, bröd, äggröra och gott kaffe…

Mannen från frälsningsarmen kom fram till mitt bord så att vi fick prata lite till. Han är ju inte ens dansk utan norsk. Men både norrmän och svenskar blir lite mer frisläppta i Köpenhamn. Jag vet, detta är bara mina spekulationer. En väldigt trevlig stund, hur som helst. När jag skulle tacka för mig i receptionen sprang jag på ägarinnan av hotellet. Någon sa till mig (tidigare) att hon är femte generationen av hotellägare (kan inte ange någon säker källa på detta) och i mina ögon är hon en mycket imöteskommande, leende, varm kvinna som älskar sitt hotell. Hon är det man kallar ”service minded” och man blir bara så glad av att träffa henne.

En sak som verkligen är besvärligt med att resa som jag gör är att det inte går att hålla en glutenfri kost. Magen svullnar upp och vissa leder gör ont efter ett tag. Jag tänkte att jag skulle mota Olle i grind genom att verkligen anstränga mig denna förmiddag. Efter att jag hade köpt platsbiljetten gick jag ut på upptäcktsfärd för att se om jag kunde hitta glutenfri mat på Köpenhamns centralstation.

På 7eleven fick jag hjälp av en trevlig kille att hitta fram till en sallad med kolhydraterna; Quinoa och Sötpotatis vilket faktiskt gör att 7eleven platsar på listan med ställen som har glutenfria luncher.

Men den verkliga glutenfria serveringen ligger nära utgången mot Istedgade och heter så här.

Här är det självbetjäning. Man kan välja ris som kolhydrat och grönsaker och kött för övrigt vilket gör att man får en fullständigt glutenfri middag att ta med sig.

Efter ett tag på resan till Hamburg började jag prata med grannen som visade sig vara utbildad skådespelare. Han heter Jonas Littauer och leder en firma/teatergrupp som heter ”Den dramatiska utgångspunkten” fast på danska. Vi pratade om Berlin där vi båda hade bott, om att agera inom teater jämfört med att hålla på med bildkonst och massa, massa annat…

Nu krånglar så klart tekniken. Hav tålamod… Resan från Hamburg till Karsruhe kommer i morgon. Jag har ännu lite svårt att förstå hur man hinner med att blogga samma dag som man reser. Men det ska nog komma i ordning efter vart. Jag har ju trots allt korsat hela Tyskland i dag. Började i Köpenhamn och befinner mig väldigt nära franska gränsen och den franska gränsstaden Strasbourg. Bara möjligt så klart med snabbtåg och trevliga medpassagerare.

Det hettar till

Jag betraktar mig som en ensamvarg med en personlighet som passar för (både för att jag älskar det och ibland när jag inte älskar det ändå står ut med det) att sitta timme efter timme i bland i hela dagar ibland i halva i min ensamhet och skriva eller måla. Men kommer jag ut på en tågluff så genomgår jag en metamorfos och får en helt annan personlighet. Och det konstiga är att det som oftast händer på vägen mellan nord- och syd-Tyskland.

Själva situationen gör att man kryper ur sitt skal lite grann, man är ju ändå på resa och har ändå inget annat jätteviktigt för sig. Dessutom tvingas man till en socialare version av sig själv. Ingen orkar sitta med fem andra personer i en kupé mellan Hamburg och Karlsruhe i tystnad, det går ju bara inte.

Denna gång hamnade jag med människor som betedde sig som sociala proffs (kanske vana resenärer) Trots att vi inte kände varandra innan (utom ett gift par) så, om en berättade vad de gjorde så där i livet, så gick sedan rundan runt så att till slut alla, eller i alla fall de flesta, som på väldiga intressanta sätt berättade om sina jobb… Som om vi var på nån sorts kurs eller så. En man var Advokat, en kvinna var personalansvarig på ett medicinskt företag, en kvinna var chef över verksamheten som har hand om reklam på tysk TV, en ung tjej var student, killen kanske inte la ut texten om just det där och så var det jag som redogjorde så gott jag kunde för böcker och blogg.

Vi gick också igenom var vi bodde, men där någonstans drog sig de båda yngre ur konversationen för att återvända igen då och då när det passade dem. När detta var avklarat gick vi igenom hela Europas situation för tillfället med tonvikt på Tyskland och Sverige (mycket intressant att höra det från en tysk synvinkel) olika synpunkter på vad som är ett bra äktenskap, om man var troende eller inte (förvånande många av oss var uppvuxna i kristna hem) Hur advokaten arbetade, hur han dessutom i sin ungdom hade rest i Skandinavien på en sorts biljett där man kunde resa hur man ville. Jag menar verkligen berättade med stort B. Dessutom var de två som var gifta väldigt gulliga och pussades och kramades med jämna mellanrum. DETTA med pussandet, var det enda som kom med på bild under detta otroligt mångfacetterade samtal mellan högt, lågt, brett och smalt.

Sedan… Efter att dessa två trevliga människor hade visat mig riktningen mot bra hotell hände något helt magiskt. Jag tror att jag får bygga upp det här lite för att det ska framgå hur magiskt det var.

Har du någon gång hört ljudet av en Cello in real life? Det där starka, dova, lena ljudet som är så behagligt. Tänk dig så platsen utanför en stor järnvägsstation i en stor stad, stort som ett torg nästan. Den där känslan av rymd innan det kommer gator, hus och allt det där. Luften är plötsligt ljummen istället för kall eftersom du har rest så långt söderut.

Där möts örat plötligt av ljuvliga toner och du får se en ung man med en Cello… spelandes… DESPACITO !! Den där medryckande, poppiga sången som man ofta hör och inte glömmer när man väl har hört den. Jag menar själva melodin glömmer man inte.

Jag säger bara en sak till: DESPACITO ska spelas på en Cello, ute på ett torg, en ljummen höstnatt.

Krokodiler och andra djur

Du vet när man går trottoaren fram i egna tankar och ögonen fastnar på olika saker. Så ser du plötsligt en skylt ”Varning för krokodiler” i bakrutan på en bil. Och du har redan föreställt dig bilen full med krokodiler innan du förstår att det är ett skämt… så var det i dag. Nu, långt efteråt, när du ser det hela på en bild kan du inte förstå att man kan bli lurad så lätt. Men det är bara för att nu har du tid att se att det är en skylt som är tagen från en strand eller liknande för att uppmana människor att inte simma. Men jag såg det bara som man gör just när man är ute och går med sina egna tankar och så bara plötsligt… Hjälp!

Framsidan av bilen var oxå speciell.

Det visade sig vara en taxibil med en skojfrisk förare.

Det blev en hel del fler djur i dag för Karlsruhe har ett zoo!

En jättepark bredvid Järnvägsstationen med en stor, liten sjö i mitten där man kunde åka båt.

Det coolaste djuret var definitivt detta…

Så vackra, tycker jag.

Men dessa kom inte långt efter…

De här var bra tjusiga… Tigern, lejonet och den stora apan var inget kul, de djuren mår inte bra av fångenskapen men getter och liknande verkade må bra. Det var ju inte bara djuren, det var stämningen också.

Själva feelingen att strosa omkring i allt det lugna.

Det fanns många häckar som avgränsade olika sorts trädgårdar (som den japanska t.ex.)

Många sådana, för den som älskar blommor. Anläggningen var verkligen gigantisk.

Jag stannade till lite på det här stället, med den här mysiga bakgården och serveringen.

När jag skulle beställa så kunde inte damen engelska så hon kallade på en annan person som pratade franska med mig. Jag antog att han var fransk, han såg verkligen fransk ut och jag gjorde mitt yttersta för att förklara på franska. Till slut fick jag bara medge att jag inte är så duktig på det språket. Då visade det sig att han trodde att jag var fransk, därav franskan. Själv var han tysk, så till slut fick jag beställa på tyska.

Vi slog oss ner och han berättade massor om sin verksamhet. Alltså, det visade sig att han var ägaren. (Kanske arbetar ägarna mer ute i verksamheten nere på kontinenten?) Han har byggt upp stället från grunden. Mycket information och oxå mycket trevligt. Jag kan bara rekommendera denna mysiga plats för den som besöker Karlsruhe zoo.

Nu… söderut!!

Lite fortbildning på ett Schweiziskt tåg… Jag är väldans förtjust i skyltar som dyker upp på oväntade ställen.

Rundtur i regntunga Genéve

Jag bestämde mig i dag på morgonen för att ta en hel dag i Genève, trots att det lätta regnet gjorde att det blev väldigt mulet. Det är ändå varmare än hemma i Svedala och sååå mycket regnade det inte. Det största berget är högre än molnen som väller fram över det och lägger sig på en lägre nivå än toppen. Vem vet, där uppe kanske det är strålande solsken (?)

När regnet tilltog gjorde jag ett behagligt stopp under en stor parasoll vid en servering vid stadskajen. Det gick bra trots att jag inte hade pengar med mig och därför inte kunde handla något. En man dök upp som matade fåglar med en söt sockerkaka.

För några år sedan åkte jag alltid så fort det gick ner till franska rivieran. Det resmålet var överlägset alla andra resmål på den tiden. Det är annorlunda nu. Jag tror att det har med en stigande ålder att göra. Om jag har åkt så långt med tåg som till Genéve, så vill jag ju också passa på att se staden! Man vill ju ha lite valuta för de eventuella ansträngningar det har kostat en att komma hit!

Jag hade kunnat ringa min kusin som bor här med sin familj men det var inte meningen först att stanna i Genève och jag vill inte komma oanmäld. Så jag strosar runt lite och gör ”ärenden” som att boka morgonens tåg, (Jag hoppas verkligen att det finns lediga platser på någon av snabbtågen. Just den detaljen funkar smidigare i andra länder än just Frankrike och Italien) handla någon god sallad, ta en kaffe någonstans och få mig en promenad på några kilometer. Förutom att jag behöver ladda upp tekniken. Jag har fått låna en sorts kontakt som gör att mina kontakter passar i hotellets så de får ligga på laddning där en efter en under dagen.

En dag bara, för att se mig omkring… och låta tankarna fara omkring.

Hösten är på gång trots den ringa kylan.

”Don’t mess with me”

Plötsligt händer det! Man står framför en affär med den goda Schweiziska chokladen i bitar, stora som tallriksunderlägg.

Men också delade och placerade i fina presentpåsar.

Hittade denna pärla på stationen.

Med den glutenfria salladen Inca.

Träffade denna trevliga man när vi väntade i kön på stationen för att få reservera biljetter. Han kunde inte engelska så jag blev tvungen att prata franska (!!) Han pratade väldigt långsamt så att jag skulle förstå och hade massor med tålamod så att jag kunde berätta enkla saker som att jag bor i Sverige och är påväg till området kring Nice och liknande saker. Vi fick oss många goda skratt, både när vi förstod och inte. Det är det här jag menar med en resebonus, ett trevligt samtal. Och ja, visst gick det att reservera till Marseille, no problem.

Äntligen framme i Antibes

Är så glad att jag kom fram till slut. Allt… absolut allt… är sig likt. Värmen, stämningen, avslappnade människor, hjälpsamma människor, den besvärliga trappan till min lägenhet. Min fina, fina lägenhet, i Villa Luca, som jag hyr av Veronique. Till och med ljuden av någon som diskar på baksidan av en restaurang under mitt fönster är likadant som förra gången… Här ska jag garanterat trivas och falla till ro.

Bara golvet är ju helt otroligt fint. Gissar att de är de gamla stenarna, men är inte hundra på det. Ser i alla fall gammalt och vackert ut. Resten av lägenheten (i ett boningshus som heter Villa Luca) är varsamt renoverad…

Och precis alla moderniteterna finns… inte minst tvättmaskin. Skärbrädan är oxå läcker och praktiskt.

Nu går jag över i ett billigare och enklare liv där jag köper och lagar min egen mat och har möjlighet att tvätta reskläderna. Det är väldigt bra att lägenheten är så gott utrustad utöver att den är fin. Den blå ”flaskan” som håller värme (eller kyla om man så vill) med svart kork är en födelsedagspresent från Helene Schill som har varit till stor hjälp på resan so far… men de andra sakerna på bilden tillhör lägenheten och espresso maskinen gör helt magiskt kaffe

Jag har haft en riktigt trött dag i dag. Om man gör en resa på trettio dagar så kan man inte vara på topp varenda dag, så är det bara. Jag fick bestämma mig för att ta det lugnt och komma i ordning i lägenheten, inte minst tvätta kläder. Jag gick också två små promenader för att göra viktiga inköp bara såsom honung, belgiskt snus, diskmedel, massa middagsmat och liknande. Men det är klart, det skadar ju inte med fin utsikt när man går och handlar.

Antibes levererar och det är riktigt varmt.

Här, den coola innerstadsstranden, Plage de la Gravette, ett kärt återseende.

Runt Villa Luca

Nu har den där tröttheten fått sin förklaring. Jag har fått en sommarförkylning som jag hoppas går över fort. Jag är verkligen trött och tar igen en lugn dag och bara fotar lite i närområdet kring Villa Luca.

Vi börjar i den närmaste livsmedelsbutiken som har bra utbud på det mesta och som ligger riktigt nära.

Väl ute ur butiken… om man tittar till vänster så ligger favoritrestaurangen Chez Victoire, cirkus hundra meter bort ungefär vid det röda ljuset. Mycket mer om den senare. Den har en bra belägenhet just där gamla stan går över i det moderna Antibes. Lite längre bort finns ett torg som heter Charles de Gaulle som hänger ihop med huvudgatan som tar dig ner till stranden ”Plage du Ponteil” På Charles de Gaulle hittar man ett bra café som heter ”Paul” som alltså är i den modernare delen av staden, men där är det också fint och väldigt franskt.

Tittar man rakt fram så är det några hundra meter till den medeltida stadsmuren och det jag kallar Ateljégatan med riktigt bra ateljéer och gallerier som faktiskt är inkvarterade i själva muren. Ett måste om man är i Antibes! Där kan man äta lunch, det är bara att välja mellan massor av restauranger. Mer om detta senare. Bakom muren finns hamnen med alla lyxbåtar, bakom dem det medeltida ”Le Fort Carré” och bakom fortet Alperna som skymtar i bilden.

Gatan till höger tar dig till Picassomuseet och en hisnande utsikt över medelhavet.

Idag väljer jag inte någon av dessa vägar utan går tillbaks genom ett långt valv för att komma till ”Choopy’s” som är ett bedårande litet café med glutenfria bakverk.

De är farligt goda. Bara en kaka per besök i Antibes.

Mums!

Uteserveringen får knappt plats på en trång trottoar, men är väldigt trevlig. Han som äger stället letar efter någon i Sverige som vill öppna det här konceptet i Sverige. I så fall skulle han bistå med recept och generella råd. Kanske något för den hugade (?)

Efter Choopy’s svänger jag in till ”min” gata med de fina klätterblommorna och hittar den här skylten…

Uppför den gamla fina stentrappan för att ta hand om förkylningen med varmt, grönt the och vila.

I Villa Luca möts verkligen gammalt och nytt. Trappan är gjord i de där vackra gamla stenarna men man behöver inte trycka på någon strömbrytare. Ljuset går på med hjälp av fotoceller.

Fria Sofias tomatsås

Jag ska visa dig en bra grund-tomat-sås som jag nästan alltid har stående i kylskåpet på mina resor. Jag menar när jag är på resa och har tillgång till kök.

Först fräser jag några grönsaker i olja. I mitt kök nu i Antibes finns olivolja så det blir jättebra (hemma mest rapsolja) Fräs dem ganska länge, typ 10 minuter. Börja med de grövsta och lägg i lök och vitlök sist.

I med tomatsås, i det här fallet hela tomater i burk.

Grundkryddorna är dessa.

Och bonuskryddorna i dag. En skvätt rödvin, citron på flaska och lite honung. Hemma blir det ofta Ingefära, gurkmeja, sojasås och någon buljong tärning. I det här skedet kan man reda såsen om man vill men det gör jag aldrig, jag tycker om när den är lite skyig. Den här grönsaksmättade såsen kan man ha till fisk, alla typer av kött, fetaost eller vad man vill.

Eller så tillför man protein. Det gjorde jag i dag i form av kidneybönor, majs och chili som jag hittade i snabbköpet i går. Det blev väldigt gott till en sorts frankt ris som är blandat med olika kryddor. Hela stekpannan kommer sedan att hamna i kylskåpet för tre middagar till. De gångerna kan man kombinera med andra kolhydrater eller skippa kolhydraterna helt. Det andra målet på dagen får det så klart bli något annat, annars blir det för tråkigt, men det kan räcka med någon god macka, trots gluten eller en soppa.

Vill man hotta upp det hela ytterligare så har man i en sötsur sås, men jag försöker att hålla mig till de enkla råvarorna och undvika halvfabrikat. När jag bodde i en brantare del av Rivieran, en annan sommar använde jag mig av färdiga tomatsåser på glasburk för att det var så besvärligt att bära hem alla råvaror, men här är det så enkelt med ett snabbköp som ligger precis runt hörnet.

Bon apetit!

Efteråt lite gott kaffe och häng i det fina fönstret.

Det är synd att man inte får med alla trivsamma ljuden från den trånga gränden där jag bor. Det är grundläggande väldigt lugnt och tyst, men diskaren hörs hela dagen, skogsduvor hohoar med sitt dova ljud (konstigt nog trots att jag är i en stor stad) en moped någonstans i fjärran, några går förbi och pratar lågmält och ett stadsbrus som är ett trevligt bakgrundsljud från både långt borta och nära. Jag kan inte riktigt beskriva detta, jag tror att det måste upplevas. Under timmarna mitt på dagen är det så varmt att man måste sätta på fläkten och på natten en ljuvlig värme som gör att man kan sova utan täcke.

Picassomuséet

I dag, en tur till Picassomuséet.

Jag vet inte om själva huset är inbyggt i muren, men stenarna gör att huset och muren (den södra) verkar hänga i hop.

Omgivningarna runt muséet är så fina.

Skulpturen framför…

Det var så där lagom ansträngande med hostan och tror du inte att just i dag fungerade inte deras kortläsare! Ja, det är så klart sådant som kan hända. Man skulle ju kunna tro att jag medvetet bygger upp spänningen men så är det inte alls. Denna kvalité besitter jag inte. Varken i livet eller i mina böcker är jag bra på detta (skulle önska) men jag behärskar inte denna konst. Det blir alltid direkt på, rätt in i handlingen, det är bara så det är. Kan vara nackdel ibland, kan vara fördel ibland, men jag vet att det är så jag funkar… och…

Så även i dag. Jag kommer helt enkelt att ge dig bilder från förra sommarens besök och hoppas på att det inte har förändras så mycket så får du den stora bilden av muséet i dag. Inte hela bilden så klart, det blir ju alltid ett urval. Varsågod.

Själva byggnaden i sig är vacker med trägolv, vita väggar och breda fönsternischer.

Kubismen lekte ofta med och förvrängde själva rummet. Dessa konstnärer använde förvånansvärt mycket musikinstrument där de bröt upp rummet och man såg instrumentet från olika håll i samma bild. Här en kommentar till detta i form av en skulptur.

Vackra valvet ut till terrassen där den hissnande utsikten väntar. Ha, ha, nu blev det en kliffhanger ändå, men inte med mening. Jag hade inte med den i de gamla bilderna heller. Den hissnande utsikten utlovas till senare. Den syns ju ändå glimtvis lite här och där. Alltså jag använder alltid dagsfärska bilder i bloggen, det här var ett ovanligt undantag.

Picasso gick ner till en affär i hamnen (enligt en trevlig vakt på muséet) och köpte färger som användes till båtar. Och en del av bilderna har faktiskt en murrigare ton just här, men man ser så klart fortfarande att det är Picasso.

En annan mäktig tavla.

Så tillbaks till nutiden På hemvägen gick jag förbi en marknad på torget framför Musee Peynet och statyn ”De förälskade”

Jag var ute efter franska vykort skrivna med fin handstil till mina tavlor. Hittade inte just detta i dag.

Men marknader i Antibes bjuder alltid på roliga saker att titta på…

Om man behöver en fågelbur t.ex.

Eller önskar en liten souvenir.

Tacksam

En vän till mig sa ”Vilken trevlig resa du är på. Du verkar uppleva så mycket” Och det är ju sant. Men jag kämpar med en envis förkylning och svarade ”Ja, man kan orka ut en halvtimme, ta några fina bilder sedan knappt orka hem och så ligga utslagen hela dagen” Det här ångrar jag i dag, det var ju dumt sagt. Jag var bara så trött på att vara så krasslig. Nu när jag börjar friskna till och tar mina (fortfarande korta) promenader är jag otroligt tacksam för att kunna göra det, i dessa vackra omgivningar.

Denna promenad genomförs med uppfälld luva.

Jag menar, kan man tänka sig en bättre plats att återhämta sig på?

Glitter, soldis och 23 grader i skuggan.

Jag är också väldigt tacksam för att kunna besöka min favoritrestaurang ”Chez Victoire” Det är så härligt att komma till ett ställe där man blir igenkänd. Är du ute på resa så se till att skaffa dig ett ställe där du trivs lite extra bra, en plats där du kan pusta ut, en bas att återvända till om man reser ensam. Närmast står jag den kyparen som pratar engelska (ledig i dag) men jag gör mig faktiskt förstådd med de andra också.

Kyparna arbetar snabbt och är alltid vänliga. Jag betraktar dessa människor som mina vänner i Antibes.

Glöm inte att besöka Chez Victoire när du är i Antibes. Precis allt är bra med den restaurangen. Den trevliga inredningen (lite skandinavisk på ett vis) den fantastiska maten, läget mellan gamla och nya Antibes och inte minst den trevliga personalen. Som extra bonus har de musikkvällar med fantastisk musik där människor dansar och har det gott.

Det är slående hur denna restaurang samlar människor från olika åldrar. Här finns hela spannet från unga till gamla…

vilket gör stämningen familjär.

Här en kvinnlig kypare med en gäst. Det kommer mer från Chez Victoire senare…

Jag passade på att klippa håret på ”min” salong,

av denna duktiga dam.

Tog så vägen om ”Paul”

och träffade detta trevliga par från Norge.

Paul verkar vara ett ställe där de både bakar och säljer bröd/ småluncher.

Jag ville inte gå hem i dag. Jag vet att jag borde, men tog en lite extra sväng till detta ställe

Det är ett av de ställen som har en bra toalett. He, he… nog så viktigt när man har kommit upp i åren (att hålla reda på var de finns)

Det fick räcka med färskpressad juice och mineralvatten i dag.

Och så ett besök här… en toalett med en griffeltavla för den som vill uttrycka sina känslor. Det får bli dagens lektion i franska.

Ateljégatan del 1

Började dagen med en frukost på Choopy’s.

Mina ögon föll på två killar i hatt och glasögon och kunde så klart inte låta bli att fota dem.

Visst är de fina modeller?

Sen kom jag på att jag är bildlärare och mycket väl vet att man måste fråga, när man tar så här tydliga bilder av människor, vilket jag gjorde. De hade ingenting emot detta. Det hela slutade med ett trevligt samtal där de berättade lite om sig själva och jag berättade både om musikkvällarna på Chez Victoire och om min pingstkyrka här i sta’n (!!) Jag har ju redan sagt att jag i vanliga fall inte alls är så här social av mig, men det händer nått med mig när jag reser. Det var verkligen trevlig! De ville också titta på bloggen där de skulle vara med i… och gav mig komplimanger för bilderna. Tror du inte att det hela slutade med att den ena killen betalade min frukost! Jag blev så paff! Vilken fin ”guesture” av denna mycket unga mannen, honom kommer det att gå bra för i livet . Jag måste ju bara le när jag tänker på det. Det är ju en sorts ytlig kontakt när man är på resa men den är så speciell. (och till intet förpliktigande) Jag kommer aldrig att glömma dessa killar, även om vi aldrig mera ses. Jag tänker också på min ålder och ser mig själv utifrån gå därifrån med smått vingliga steg med en lätt rodnad på kinderna och in i en av gränderna för att komma till sans. Luktsalt, någon? Jag är gammal, jag är förkyld, jag är trött!! Inget av detta hjälper. Trevligheten och Vänligheten jagar mig. Det är bara att kapitulera.

Här är början på det jag kallar Ateljégatan (egentligen, Boulevard d’Aquillon) På vänstersidan ligger restaurangerna som pärlor i ett pärlhalsband och på högersidan ser man Antibes östra mur där olika gallerier och Ateljéer är inkvarterade.

Idag besöker jag glaskonstnären Didier Sabas Verrier d’Art. (Didier Sabas glaskonst) Han har ett riktigt glasblåsar-utseende och är väldigt trevlig. Jag säger ju det. Människorna är trevliga i den här staden.

Han är otroligt skicklig. Han pratar och skojar med åskådarna samtidigt som han arbetar vant med det glödheta materialet, vilket alltid får mig att glömma andas då och då när jag tittar.

Här pratar han i en mobiltelefon samtidigt som han arbetar Kanske man kan tillåta sig när konstverken vittnar så starkt om hans skicklighet.

Intill ligger galleriet där man kan handla hans konst.

Man bara häpnar över skönheten…

Den här platsen är väl värd ett besök.

Här smycken. Det finns allt möjligt som bläckskålar för reservoarpennor, skulpturer av olika konstfulla djur, äggformade och klotformade glaskulor, flaskor för olja och vinäger, flaskor för flytande tvål för att bara nämna något.

En paus på en Irländsk Pub strax över gatan. Fönstren till Sabas verksamhet är vackert välvda. En skön stund i skuggan.

Jacq Kino (Ateljégatan del 2)

Mina damer och herrar, det är en stor ära för mig att presentera min absoluta (nu levande) franska favoritkonstnär Jacq Kino. Och även damen som säljer konsten i galleriet när han inte är där, som jag tror är hans hustru.

Dom är väldigt vänliga och imöteskommande.

De har en ljuvlig ateljé på Ateljégatan.

Hans konst påminner mig om konsten, jag mötte i Paris som tjugoåring när jag skulle ut och se världen. (Det kanske inte påminner någon annan om detta, jag minns inte exakt hur konsten såg ut då) Själva känslan är den samma i bilderna. Modernt, Urbant, Lekfullt och Collageaktigt. Om du vill se fler bilder av Jacq Kino så klicka här.

När jag kom till Jacq Kinos ateljé förra året blev jag helt betagen. Hans original är mycket stora och kraftfulla (och kräver en stor vägg) men han har andra alternativ som mindre littografier eller tryck i stöttåligt glas. Alla dessa mindre produkter är foton av originalen. Detta är iof. inget ovanligt men det var på denna plats jag blev inspirerad till att öppna ett eget galleri med original och tryckta produkter. För att se min ateljé tryck här. Nu fick jag äntligen en möjlighet att berätta för honom hur han har inspirerat mig vilket var mycket roligt. Vi samtalar genom ett översättningsprogram i hans mobil. Bredvid galleriet har han ett kontor där han kan arbeta ostört om han vill. Praktiskt. Jag frågade honom hur han hade fått tag på ett sådan fin ateljé och det går tydligen genom stadens borgmästare.

Sedan en tur till denna skoaffär…

de har mycket exklusiva skor…

men även fina skor i en överkomlig prisklass.

En rolig stund med dessa två som hjälpte mig att hitta rätt.

Vardagsbestyr

Det verkligen ösregnade hela natten. Mycket mysigt, men lite svårt att sova. Tog igen sömnen framåt småtimmarna så det blev en skön lång sovmorgon. I dag har det inte regnat så mycket mer utan är mer växlande väder.

Véronique passar verkligen som värdinna på detta lägenhetshotell, hon är alltid glad och man märker att hon tycker om sitt jobb.

Jag ska bidra med några bilder till hennes marknadsföring och var med henne inne i det här rummet i dag, det ligger mitt emot mitt och har en annan färgsättning.

Lägenheterna är så fina.

Fläkten går under namnet ”Livräddaren” utan denna kan man inte klara sig i detta varma klimat.

Jag tar en “innedag” Det kan vara fridfullt att pyssla hemma, är väldigt tacksam för tvättmaskinen, sa jag det?

Dagens enda promenaden gick till denna plats, för att inhandla örtmedicin mot förkylning. Véronique gick med hela vägen för att visa var det låg och försäkrade sig att det fanns någon där som de talade engelska innan hon gick tillbaks för att förbereda för en annan gäst. Alltså, DEN typen av hotellvärdinna är hon.

Jag lagar soppa idag och här kommer receptet.

Fransk resesoppa för den som har tillgång till kök.

1. Brokolli, gul lök, vitlök och ingefära fräses i olivolja.

2. Bilden visar en finfin sak, en sorts grönsakspuré med 7 olika grönsaker. Den häller man på grönsakerna efter 10 minuters fräs. Jag gör ju detta på en höft och vet aldrig exakt, men jag valde att inte späda med vatten och det fungerade bra. Jo, lite vatten fanns det i pannan för just i slutet av fräsningen häller jag alltid på lite vatten för att vara säker på att alla grönsaker får nog med värme.

3. Snåla inte med peppar!

4. Tärna lufttorkad skinka och lägg i.

5. Lägg ordentligt med fårost i botten på skålen innan du häller upp.

Mums, vad gott!

15.9

Ett tack till min trotjänare som serverar så gott kaffe.

15.10?

Fria Sofia i Antibes

Det kan vara lite skuggigt i gamla sta’n där jag bor. Men värmen skvallrade om ett kanonväder.

Här är de båda klängväxterna som har sträckt sig över gränden, ”trasslat in sig” i varandra och bildar ett valv av blommor.

Mot solen!

Hittade så klart ett, i min smak, otroligt fint cafékonsept. Här får konstnärer ställa ut och de skiftar konstnär varje månad. Bra för konstnärer och trevlig för publiken som kommer både för konst och fika. Jag pratade lite med ägarinnan, men bara för att inte fastna här (hela min resa skulle kunna bestå av gallerier och konstcaféer om jag känner mig rätt) så sa jag till henne att jag kommer tillbaks en annan dag. Nu står solen på programmet.

Häng med på en promenad på södra muren. I oktober är värmen skönare än mitt i sommaren. Det är nästan vindstilla och det känns som att gå omkring i sitt eget vardagsrum, ungefär den känslan.

Mmmmmm, glitter

och värme…

Bara så gott.

När man svänger runt och får utsikt åt öster ser man ett av Antibes landmärken. Den stora skulpturen som heter Nomaden och är gjord av konstnären Jaume Plensa. Den renoveras just nu, man ser inte riktigt hur den ser ut, därför lägger jag med en länk där man kan läsa mer om verket. Klicka här. I bakgrunden ser man en stad på andra sidan vattnet, någon som kan gissa vilken? Kanske flygplanet kan vara en ledtråd.

Den här gynnaren dök upp och stal mitt fokus för en stund.

Stor vy över innerstadsstranden Plage de la Gravette. Den verkar vara stängd för badare i dag och några håller på att förbereda för en båttävling, om jag förstår det rätt.

Musikkväll på Chez Victoire

Musikkvällarna på Chez Victoire är helt magiska. En varm rekommendation från mig om du reser till Antibes.

Denne man, Franky Weny, uppträder då och då på restaurangen med båda eller en av sina döttrar. De bjuder på sig själva, sjunger svängigt och ofattbart uttrycksfullt. Man sveps med av den här musiken. Här känns det verkligen att man är i Frankrike.

Lite speciellt var det denna gång för jag har gjort en målning av förra årets musikkväll med just honom som jag hade med mig i form av en litografi. En liten gåva. Jag var lite orolig om han skulle tycka om den eller inte…

Men han blev jätteglad. Han deklarerade att nästa sång skulle han sjunga direkt till mig varpå han klämde i med ”I can’t help falli’n in love with you…” vilket ju var lite våldsamt och svårt att ta emot men så klart jättekul. Och bra för stämningen Det är klart att detta bygger på att jag har varit här förut, men det måste ju alltid vara en första gång för att det ska bli en andra.

Den största delen av restaurangen är ute på trottoaren och deras musikkvällar samlar alltid mycket folk med många stamgäster…

som gärna dansar till ljuva toner.

Det är en inkluderande stämning och det känns som att hit skulle man kunna ta med sig barn eller sin egen mormor. Det är liksom tryggt på något sätt och inkluderande, som sagt.

En ljummen medelhavsbris är också med att ge stämning, det går ju inte att förneka…

och att det är många som känner varandra.

Jag hade kommit åt en spak på kameran som gjorde att bilderna blev på tok för mörka, men med lite efterbehandling så tycker jag att bilderna speglar den varma och mörka kvällen rätt bra ändå.

Den vänstra kvinnan här är Marie som jag känner lite extra. Hon är troende och bad för mig när jag skulle till Marseilles järnvägsstation strax efter terrordådet förra sommaren vilket jag verkligen uppskattade.

Jag gillar också att träden och löven bildar skuggor på väggen mitt emot på grund av belysningen från restaurangen.

Hej då, Chez Victoire för den här gången… och god natt!

Ljumma kvällar

Det är skönt att ge sig ut i den ljumma kvällen och bara strosa omkring.

Bara njuta av livet och värmen. Just den här gången fantiserar jag om hur det vore om jag bodde här och det här vore min väg hem från jobbet…

Svårt att föreställa sig men den här staden är ju full av människor som faktiskt bor här. Svårt att förstå att detta är någons vardag…

En av många trånga gränder i gamla sta’n. Väldigt skönt att strosa omkring och inte leta efter något, bara gå och titta sig omkring…

Väntar på att husse ska bli klar…

Jag tänker också på den nya funktionen som jag hittade av misstag i går. Min kamera har hittills tagit sådana här kvällsbilder d.v.s. den ”ljusar” upp motivet själv så att det ser ut som om det är dagsljus.

Med den nya funktionen blir det i stället så här.

Lite väl mörkt kanske, men mycket mer stämning. Och mycket mer som det verkligen ser ut i kvällsmörkret.

Fria Sofias pärlor

Jag har planerat att göra utflykter här på franska sydkusten och hoppas verkligen att jag snart är frisk nog att göra det. Jag drömmer om att se lavendelfälten och om att besöka småorter längs kusten. Än så länge är jag väl stationerad i Antibes och tänker passa på att ge dig tips på fina ställen här i området.

Den här stranden heter Plage de Ponteil.

Den är långsträckt med en strandpromenad strax ovanför och ligger som namnet antyder vid stadsdelen Ponteil.

Här anordnas beach-vollyboll-tävlingar och det finns ställen där man kan köpa snacks och mineralvatten.

Glöm inte att gå ner till denna strand på kvällen/natten. Ungdomar sitter i klungor på stranden och har picknick med medhavd mat och levande ljus i flaskor. Här kan du vara säker kvällstid och har du tur blir du inviterad på lite frukt, kyckling och ett halvt glas rödvin Men även utan tilltugg är stranden värt ett besök efter mörkrets inbrott. Ljusen från Nice ligger som ett glittrande pärlhalsband i fjärran och månen tar vägen upp över havet. Går du dit efter en klar vindstilla dag så kan jag ge dig magi-garanti för den kvällen.

Juan -Les-Pins ligger på andra sidan av udden och jag betraktar den som en del av Antibes som känns lite lyxigare, för den som vill detta. Här kan man också ta båtturer om man vill för en nätt summa av 500 S Kr.

Juan-Les-Pins ligger åt väster vilket ger mycket glitter på dagarna och vackra solnedgångar på kvällarna. Är man intresserad av en mer genuin gammal strand, ska man besöka Plage des Ondes (också på västersidan av udden) Här ligger de gamla fina fiskebåtarna förtöjda och stränderna är mer glest befolkade. Hit hittar färre turister så för den som söker lugnet är Plage de Onde platsen.

Man tar sig hit med buss. Väl framme vid busshållplatsen går man helt enkelt nedåt mot stranden och kan sedan följa den långa strandvägen som heter Boulevard Maréchal Juin. För den som vill vandra långt kan börja vid Picassomuséet och gå ända hit, många gör det. Den som tar tar bussen kan ändå få sig en lagom lång promenad längs stranden.

När strandvägen svänger uppåt om man går i sydlig riktning (jag menar verkligen uppåt i en ordentlig båge) ser man snart en grind med grindvakter. Där kan man gå in i en trädgård där detta lyxhotell dyker upp efter några hundra meter.

De har en separat restaurang som är öppen även för människor som inte bor på hotellet. Man får en vacker utsikt om man är sugen på lunch och går hit på denna utflykt, men man får vara beredd på att det blir resans dyraste lunch. Själv valde jag ett glas mineralvatten för 80 S Kr och satt länge i solen på deras terass, kände mig gott utvilad efter promenaden, använde toaletten och åt sedan min massäck när jag kom tillbaks till Plage de Onde.

Hundra meter

Det finns ett tåg som heter Les Trains Express Régionaux som går i stort sett utmed franska rivieran. Den ena ändstationen är Ventemiglia i Italien och den andra är Les Arcs i Frankrike. Om man väljer den övre sektionen i tåget en solig dag så får man en vacker panoramautsikt över medelhavet och kan se både stora städer och mindre byar utmed kusten. Jag har planerat att göra några stopp på den sträckan och ser fram till att utforska några av småbyarna. Det ska bli väldigt roligt.

Det är bara det att min förkylning inte vill ge med sig och i dag har jag en riktigt krasslig dag. Det går lite upp och ner olika dagar. Jag gick ut lite grann för att känna efter hur det var med kraften och orkade ungefär hundra meter innan jag fick vända. Inget kul alls…MEN de ynka hundra metrarna bjöd ändå på go, varm luft och fina intryck. Här kommer några foton från promenaden.

En kvinna satt och borstade sin katt i solen.

Vad är det här?

En märklig utsmyckning i väggen. (Man vill bara ta henne I handen och leda henne ut ur det trånga stället (och möjligen berätta för henne om “metoo” Du är inte till för att beskådas, se det finns så mycket för dig att se!)

Antibes är verkligen en stad för konstälskaren.

Även långt inne i gamla sta’n, i de minsta gränderna finns konsten.

Någon som ser katten i bilden?

Han var inte lika förtjust i mig som jag i honom

Vackert med blommor och kryddor i allt det ”karga”

Kläder på tork…

Ungefär här fick jag vända… när det började gå uppåt.

Mysig stad.

Och speciell.

Minnen

Det här boken skrev jag efter att ha besökt Cap d’ail 2016. Jag bodde där på somrarna när jag var liten och boken handlar om när jag reser ner femtio år senare för att undersöka om den vackra trädgården och familjen som hyrde ut lägenheter finns kvar. Det verkade nästan för bra för att vara sant och jag trodde länge att det bara var önskedrömmar. Det gick heller inte att besöka just den trädgården på Google maps vilket gjorde att jag fick resa ner på vinst och förlust. Förutom att trädgården fanns kvar och att husen fortfarande hyrs ut av familjen Bogliari så möttes jag av mina egna barndomsminnen, reflektioner om livet, en befriande frihet i förhållande till ålder och kropp. Varma vindar, ett medelhav som efter ett tag kändes som ett varmt jättebadkar, besvärande tankar på alla flyktingar som rest över detta hav, terrorläget i landet, alla förändringar, allt som var sig likt, en spirande kärlek och allehanda privata småroliga strapatser. Om du vill veta mer om boken så klicka här.

Nu håller jag på att skriva en uppföljare till denna bok som utspelar sig i Antibes och kommer ut någon gång i vinter. Den går under arbetsnamnet ”Han som kallar mig, Darling” Du undrar kanske varför det är så mycket engelska i titlarna. Ja, det blir mycket en blandning mellan engelska och franska på mina resor. När jag verkligen vill att de ska förstå tar jag till min franska och omvänt, när de vill få fram sitt budskap blir det ofta någon engelsk fras som är svår att glömma. Böckerna handlar också i mångt å mycket om olika språkförbistringar och min nyfikenhet på det franska språket, som det sägs att jag pratade som tioåring.

Vissa kvällar på den här resan blir det en skrivarlya av min lägenhet. Nu när jag håller på att slutföra min andra bok… Var kan det passa bäst att göra det om inte i Antibes? Då blir det några timmars koncentration med öppna fönster ut mot den varma luften som tar med sig alla ljuden utifrån. Cachewnötter och en kanna the står för energin och jag bara kör på. När krafterna är slut så tar jag mig en liten runda i staden, tittar mig omkring eller pratar med någon på ett torg en bit bort som jag inte vet vad det heter. I kväll var det inte jättevarmt, men ändå otroligt gott för att vara oktober (för en svensk) Vid statyn som heter ”de förälskade” lekte ganska många barn med en boll i dag och jag föll väl i trance någonstans där. Jag minns lekarna med franska barn från någonstans mellan 1962 till 1967. Barn har ju en naturlig fallenhet för magi och deras lek förtrollade mig. Deras skratt och tjut ekade mellan husen runt torget medan jag satt försjunken i mina minnen…

Den lilla spinkiga blonda flickan är jag (svårt att tro idag) med min mamma 1967. Det är lättare för mig att minnas denna svunna tid när jag själv är på plats i Frankrike, som alltid bjuder på minnesbilder och återblickar. Men nu får det vara nog med minnen för i dag. Jag vandrar hemåt mot Villa Luca i den ljumna natten i Antibes.

Om jag är sentimental? Ja, men visst… det är ju min resa.

Blah, blah på Chez Victoire

Jag trodde att det var musikkvällar en gång i månaden under låg säsongen men fick reda på att Allan Roberts skulle uppträda på Chez Victoire.

Mina damer och herrar, Allan Roberts…

Och Sebastian Gastaldi.

De är två musiker ur gruppen Bla Bla.

Det svänger när dessa musikaliska Garsons uppträder.

Jag borde veta vad den här killen heter… kyparen som alltid finns här, jobbar hårt för vår trevnad och alltid bjuder på sig själv.

Jag träffade denna kvinna…

Och denne man. De hade just varit på bröllopsresa i Cap d’ail, av alla ställen. A lucky coincidence, med tanke på min bok. De visade bilder från Plage Mala bl.a. och vi utbytte adresser så klart.

Detta par och Marie och hennes man fann varandra och hade en trevlig kväll…

En suddig bild på fina Marie som njuter av låten ”New York, New York” Hon hade nog inte accepterat kvalitén på bilden men jag tar mig friheten att ta med den ändå. Det blir för ansträngande för en sjuk bloggare att söka upp henne för ett samtycke. Man måste ju få bestämma något på sin egen blogg.

Churchtime

Det här är min kyrka i Antibes med den ljuvliga parollen: Gud är Kärlek.

Förutom att det är helt surrealistiskt att prisa Gud på franska (texten kommer alltid upp på väggen, men ändå!) så är det lättare att förstå språket så fort man kommer innanför dessa väggar. Kanske beror det på att man känner igen formen, kanske på att en pastor ofta talar långsamt och tydligt, kanske på att olika bibelverser gör att man förstår vad de antagligen pratar om (jag menar om någon predikar från ett visst bibelställe så bör det ju handla om samma sak som det svenska bibelstället) eller kanske på att Den Helige Ande kan alla språk och viskar översättningen på insidan. Jag är väldigt förtjust i den senare förklaringsmodellen. men detta under sker varje gång… att jag förstår vad de säger från predikstolen. Det gör mig alltid lika förvånad.

Men det bästa av allt är nog detta: Om man skulle ha någon form av oro inom sig eller är utmattad så är det alltid som bortblåst när man går hem efter Gudstjänsten. Det är så påtagligt att det inte går att förklara bort. Och underbart. Ett gott betyg för en kyrka. På frukten känner man trädet. Nu kan jag ju inte ge dig någon garanti för att det ska hända dig, men jag rekommenderar denna kyrka till dig som vill besöka en Gudstjänst i Antibes.

Om du vill se deras Facebooksida så klickar du här.

Fria Sofia rankar Antibes

På min resa blir det både stort och smått. Här använder jag några bilder som ännu inte kommit med, för att göra en lista på bästa grejerna i den här staden, samtidigt som jag provar några nya inställningar i det nyupptäckta redigeringsprogrammet.

Bästa böckerna på resan.

Bästa räddaren mot värmeslag (Nu har jag hittat fram till så hippa redigeringsfilter att bilderna börjar likna mina egna målningar…)

Bästa kaffemaskinen.

Bästa gatukorsningen i hela Antibes (Rue de la République och Avenue Pasteur) och coolaste serveringskittet för friterad mat. Här Fish and chips.

Hippaste frisyrerna.

Ungt och fräckt

Dagen då medelhavet var som mest turkos…

Bästa belysningen som gör l’heure bleue ännu mera bleu. Inga filter här, alls.

Véronique

En biltur med fina Véronique genom gamla stan och vidare ut mot Ponteil. Jag och en annan kvinna var hembjudna till henne, till…

Hennes vansinnigt vackra hem.

Hon bor i den ena delen av huset och håller på att bygga om den andra delen till lägenheter som hon ska hyra ut.

Vi gick omkring i trädgården och tittade med stora ögon.

Så fick vi en rundvisning i detta nya lägenhetshotell. Man ser redan nu hur fräscht och fint det kommer att bli. Och hur gott utrustade rummen kommer att bli. Där skulle jag vilja hyra ett rum i framtiden. Trots den gudomligt fina in och utsidan på huset så tror jag nog att den fridfulla stämningen var det som gjorde mest intryck på mig. Lite högre prisklass än Villa Luca, men otroligt fint. Och varje rum har terass, nästan ingen insyn från husen runt omkring, gångavstånd till stranden och en Pool (!!)

Det var väldigt roligt att se hur Véronique bor och träffa hennes man och två barn. Flickan som såg ut som sin mamma, gillade djur, gosade med katten och visade oss de gröna papegojorna som är vilda och flyger omkring i trädgården. Träden är fina. Lugnet är fint. Allt är fint med den platsen. Men… inte helt färdigt än. De siktar på att öppna i mars.

Capelle de la garoupe

Om någon undrar om jag är besviken över att jag råkade på en besvärlig förkylning så är svaret faktiskt nej. När man är på en sådan här lång resa så flyttar man liksom med sig hela vardagslivet och till vardagslivet hör att man kan bli förkyld. Jag lagar mat, pysslar, skriver lite på min nya bok, läser svenska böcker, tänker (en underskattad hobby) har tid att se på olika program på min laptop och som ni redan vet så tar jag mig till ställen som ligger nära min lägenhet. Det går det också. Det är lite annorlunda om man bara har en eller två veckor, då vill man nog ha en mer maxad semester. I min semester ingår att känna efter om detta skulle kunna vara en plats för mig att bo som pensionär vilket jag har fått god möjlighet till. Jag menar möjligheten att känna efter.

När jag hör om snö och blåst i Sverige är jag tacksam att vara här. Glad för värmen, solen, lugnet, semesterkänslan. Alla upplevelser och möten med vänner och bekanta väger upp för det faktum att jag inte kan ta långa hälsofrämjande promenader som jag hade gjort annars. Det bor en fransk kvinna i min egen ålder mitt emot mig i Villa Luca som vandrar väldigt långa sträckor varje dag. Hon heter Kristina.

Det finns ett ställe dock som jag är ledsen att jag inte kan besöka på den här resan därför att man i så fall skulle ta en megapromenad i uppförsbacke för att komma dit vilket inte går just nu. Jag hade planerat att göra denna promenad eftersom jag inte prioriterade den förra året. Den platsen heter Chapelle de la Garoupe och ska bjuda på en sagolik utsikt över staden. Den franska kvinnan, Kristina, ska dit i dag och jag har skickat med henne min lilla kamera (!!) Hon får helt enkelt bli min gästfotograf. Luta dig tillbaks och njut av hennes fina bilder.

Vägen upp heter Chemin du Calvaire. Via dolorosa med andra ord, lidandets väg.

Den är kantad med olika skulpturer och relieffer som föreställer Jesus på väg till Golgata.

Den går uppför hela vägen.

upp, upp, upp mot toppen…

Till detta lilla fridfulla kapell. För mer bilder och information klicka här.

Och denna servering som heter ”Le bistrot du cure” den kurerande serveringen. För att läsa mer om själva serveringen så klicka här.

Inne i det lilla kapellet hängde man upp fotografier på fiskare som hade dött till havs förr i tiden och även nu hängs det upp fotografier på avlidna nära och kära.

Kristina gick hela vägen till Plage de la Garoupe vilket är en riktigt lång promenad.

Vägen hem kantades av otroligt stora och påkostade egendomar, som utmärker hela Cap d’antibes, berättade hon.

Med höga stängsel omkring och mycket elektronisk säkerhet

Här är Kristina tillbaks på Plage et port de la Salis.

Biot

En god middag på Chez Victoire, och sen iväg. Den gula väggen mitt emot restaurangen (med träden framför) är ett centrum för bussar och där tar man nummer 10 för att komma till Biot.

Bussen går i ett vackert landskap stundvis. Jag satt i egna tankar och åkte för långt, men hängde med till ändstationen och vände. Det gjorde inte så mycket, det blev lite extra sightseeing bara

Håll utkik efter den här skulpturen som står framför ett bibliotek där ska man gå av om du inte vill ha den extra sightseeingen.

Väl framme i Biot blev jag överraskad över lugnet. Väldigt, väldigt svårt att beskriva stämningen där…

Men ungefär så här… vääääldigt avslappnat.

Fina detaljer överallt.

Utsikten mot bergen skymtar mellan husen…

Och medelhavet åt andra hållet.

Skulpturer i en privat trädgård. Den nedersta statyn är en bänk i konstfullt utförande.

Trånga gränder överallt och kullerstenar. Ibland så här tomt…

men ofta satt det människor och bara hängde i de trånga gränderna på nå’n bänk eller nå’n mur… Här en kille med sin hund.

Detta är inte Leger, men uppenbarligen Legerinspirerat…

Det är inte Leger som har gjort dessa skulpturer om jag har förstått det rätt, men konstnären är ju klart inspirerad av Leger. I alla fall i mina ögon. Det ligger ett Legermuséum i Biot. För att se på det muséet och Legers bilder och skulpturer så klickar du här.

Konstnären själv kanske inte tycker att han är inspirerad av Leger så man kanske ska ligga lite lågt men han är ju i alla fall inspirerad av modernismen, så mycket kan man väl säga… Om jag får fortsätt min tankegång… som kan bli motsagd för den som vill… men för mig är detta snudd på kitsch, men ändå så lekfullt att man tycker om det ändå.

En vallmo i stål, säljs på ett av de många basarerna, butikerna och gallerierna. Eftersom jag har en fabless för detaljer så kan du klicka här för mer övergripande bilder av Boit.

Om…

Om du är ute och luffar och som jag inte har en bestämd tid att komma hem till, vi som börjar komma upp i åren kan ju vara så priviligierade. Situationen kan ju vara sådan att det är något alldeles extra du kan vara med på om du stannar lite till, eller att du bara vill smälta resan under några dagar till på plats eller du har fått höra om en utflykt du inte visste om tidigare och du vill ta chansen att göra den när du ändå har rest så långt för att komma hit. När man verkligen, verkligen inte vill åka hem när man är på tågluff, så är det några saker man kan göra:

Kolla med nära och kära där hemma att det är o.k. för dem att man kommer hem lite senare än tänkt.
Man kan fråga på sitt boende om man kan få några extradagar till ett lägre pris eftersom man är en bra kund och redan har stannat cirkus en månad.
Kolla din resebudget noga (om du har lagat mycket mat och bara ätit ute några gånger så kanske du ligger bra till)
När du sedan åker hem så tar du dig till en stor stad där du köper den minsta tågluffslösningen som du klarar dig på. I mitt fall blir det nog en femdagars biljett med fem resdagar, så att jag vet att jag kommer hem ordentligt.
Hemresans nätter är ju redan med i budgeten.
För mig är det inte längre frågan om, om. Jag är redan ute på övertid.

Underbara, underbara skymningsljus över medelhavet. Foto från Eze.

Eze

Tåg ”Transport Express Regional” är det regionala tåget som går utefter kusten. Ofta har tågen två våningar. Jag väljer alltid den översta för att få bäst utsikt.

Här åker vi ut från Antibes och möts av det vidsträckta medelhavet och stranden som sträcker sig väldigt långt på första delen av resan

Efter ett tag blir det mer kuperat. På dessa foton är det alltid någon suddig detalj eftersom de är tagna i rörelse, något som man naturligtvis inte upplever när man är på plats och bara sitter och tittar sig omkring.

Ju längre österut man kommer ju bergigare blir det. Det är alperna som går ända ner till Medelhavet.

Gott att bara sitta och kika. Hösten är på ingång.

I Eze föll jag verkligen till ro. En mycket lugn plats, helt i min smak.

En god Panna Cotta och en Perrier väldigt nära tåg- och busstationen.

Fina färger och former överallt.

Fina färger och former, sa jag det?

Ezes badplats, mer stabil stenstrand än i Cap d’ail där stenarna ger vika när man kommer nära vattnet. Här vågade jag mig ända fram till strandkanten för att känna efter och ja, det var varmt i vattnet.

Två personer samlade drivved och satt sedan och trummade med pinnarna för att se vilka som gav de bästa trumljuden.

Jag blev väldigt förvånad över att buss 83 tog vägen om Cap d’ail innan vi började uppstigningen på serpentinvägar. Jag såg plötsligt plage Mala från bussen och vips var vi i Cap d’ails centrum. Mycket trevligt eftersom jag var så nyfiken på hur det skulle se ut om jag hade haft en bil och hade åkt upp till den övre kornischen och hade beklagat mig över att det inte lät sig göras den sommaren jag var där (som vuxen) Nu så, nu ska det ske

Den här bilden kanske inte intresserar så många men för mig var det väldigt skoj. Här åkte jag senast som tioåring med min egen far vid ratten. Ett sentimentalt ögonblick, med andra ord.

Upp, upp, upp i det bergiga landskapet.

Ända upp dit där molnen drar in över topparna.

Efter en ganska lång busstur åker man in i en allé och där är Ville Eze.

Busstationen och torget är fint men det är denna medeltidsborg som är den egentliga turistattraktionen.

Efter en promenad i trappor eller lutande småvägar är man framme vid den här lilla platsen. Trappan upp till höger leder upp till den botaniska trädgården och rätt fram är det något annat spännande, men jag tog en god lunch och var nöjd med besöket där.

Jag gick ner till det moderna Ville Eze och såg mig omkring.

Väl nere från det medeltida slottet kan man besöka detta parfymeri.

Eller bara chilla på något av deras många caféer. Glöm inte att ta med dig mynt bara, de tar inte betalkort på många av ställena.

Det är mysigt att vara ute när skymningen kommer i Frankrike. Det går fortare än i Sverige, men just innan solnedgången ändrar sig hela atmosfären. Hemresa sedan i mörkret.

Den utlovade terassen

Här kommer de utlovade bilderna på Picassomuséets terrass. Vacker stenläggning och en staty av Miro. Ja, jag kom in i muséet till slut på tredje försöket, vilket var trevligt. Det var inte så många besökare som mitt i sommaren och jag hittade ett konstverk i form av en sten där jag satt ett tag och solade.

Här hittar man en vidsträckt utsikt över medelhavet. Bara skymd av enstaka skulpturer.

Det stora verket i ena änden föreställer modernismen som en pil som krossar de antika idealen och de gamla sättet att göra konst (Min tolkning) I grushögen ligger delar av något som föreställer antika skulpturer.

I bakgrunden skymtar de båda stränderna Plage du Ponteil och Plage de la Salis.

Nice i bakgrunden.

De stora kaktusarna på terassen är också fina med sina frukter.

Genom Tyskland

Här skymtar stationsbyggnaden i Strasbourg från Ibishotellet.

Den redan coola stationsbyggnaden…

har ju blivit helt übercool

Med ett sorts collage av popkonstmålningar. Och titta här…

Inifrån syns inte målningarna. Här ser det ut som vanligt med genomskinligt glas ut mot staden. Magi.

Nu på hemvägen blir det mycket av tid kring och på tåg.

Man sitter och tittar.

På landskapet

Som glider förbi utanför.

Eller läser lite ur en bok.

Den här trevlige herren satt vid mitt bord i restaurangvagnen men eftersom jag hade tilltalat honom på engelska sa att han inte förstod (och jag visste inte då att han var tysk) Men vi hade utväxlat några leenden så vi var liksom vänner, men utan ord. Det är ju det jag säger, det finns en viss sorts ”resekontakt” som kan funka utan ord. Jag fick så syn på en annan herre som jag var övertygad om var fransk som stod med en öl vid ett ståbord. Jag visade att han kunde få plats vid vårt bord.

Då visade det sig att han var en svensk man från Stockholm som också var ute på Interrail. Han hade väldigt roliga historier att berätta om olika besvärligheter på sin resa men också om vad han hade tyckt om. Hög igenkänningsfaktor och många glada skratt.

Det blev en väldigt munter stämning trots språkförbistringen.

Jag fick plocka fram min tyska och pratade omväxlande tyska och svenska med dessa båda glada herrar. När vi kom in på detta med bloggen ville framför allt Michael att vi skulle ta bilder, så att han kunde bli berömd i Sverige he, he. Ja, det var verkligen en roligt stund. Du vet när man skrattar från magen och tiden liksom går fortare än annars.

Sen lite vila på min plats och lite ströläsning och vips var man framme i Hamburg. Det går verkligen fort med snabbtåg. Det var visserligen 25 min. försenat men med vanliga tåg hade denna långa resan nog tagit dubbelt så lång tid. OCH jag hittade ett billigt hotell i Hamburg! Denna stad brukar stå för resornas dyraste hotell annars, men inte denna gång.

Mellan Hamburg och Köpenhamn

Så här heter det prisvärda hotellet i Hamburg. Hotel Village. När man går ut från stationen är det rätt fram till höger.

Det här kanske hotellet själv inte håller med om, men Chabbychick tycker jag beskriver stilen. Notera de röda sammetsgardinerna och ljuskronan.

Ett bra hotell, hur som helst.

När man går tillbaks till stationen morgonen efter så kan man hitta ett café som är specialister på kaffe (längst till vänster) Med sirup och hela köret. Jättegott!

Jag bokar ju varken hotell eller plats på tåget innan så jag vet inte vad som väntar mig när dagen börjar. När man har klarat av platsbokningen så kan det ju hända att man har en timme eller två tills tåget går, men det gör ingenting. Denna förmiddagen utforskade jag stationens olika möjligheter…

Personligen gillar jag inte sådana här platser, du vet det är som stora inne-hallar med olika restauranger. Men jag vill ändå nämna att Hamburgs station har en sådan för att det ger en möjlighet att äta riktig mat (och inte bara sallader eller pajer) Här får man ett ordentligt mål mat om man vill det, vilket kan vara bra på resan utan att lämna stationen.

Det här är min favorit. Det är ett bageriet som heter Joung. Det ligger inte i själva stationen men strax utanför. Om du står på torget utanför stationen så bör du se det åt vänster om du har stationen bakom dig. Ett riktigt bra ställe att besöka om man har lite tid innan tåget går. Mycket bra tycker jag. Lugnt och skönt.

Väl på tåget så blev det en del landskap som gled förbi.

Landskap efter

landskap.

Så träffade jag denna trevliga tjej som heter Kerstin. Hon var helt enkelt ett supertrevligt resesällskap. Hon är tysk men har bott i Sverige länge och pratar perfekt svenska. Vi både pratade och gav rum till att läsa och sova emellanåt. Hon hade en röd dator men bilden på henne gjorde sig så bra i svartvitt, så svartvitt får det bli.

Under denna sträcka ingår det en tur med färja. I början gick det hur bra som helst, men sedan fick jag lägga mig ner på en skinnsoffa, jag har extremt lätt för att bli sjösjuk.

Apsalon var fullbokat i kväll så jag sökte upp det här hotellet istället nära Apsalon i Köpenhamn.

Det var på tok för kallt för Köpenhagen by night, så det blev ingenting med det…

Jag avslutade kvällen som så många andra genom att ha kul med mina bilder. Hur kommer det att gå när jag inte resebloggar längre? Kommer jag att få abstinens besvär? Det kanske finns något ställe att åka till för att bli fri från bloggberoende, hi, hi. Jag har haft jättekul och det har varit ett sant nöje att utforska olika bildredigerings program.