Jag är en resande person. Mitt liv kretsar lite kring detta. Eller inte så lite ens, väldigt mycket. Det här med att resa har liksom blivit mitt liv och en stor del av min identitet.

I augusti begav jag mig ut i Europa för att tågluffa. Jag började med att flyga till London där jag bodde för ungefär fem år sedan. Jag har fortfarande vänner där och staden i sig har dessutom en viktig plats i mitt hjärta. Det kändes därför fint att börja där.

Resten av resan blev inte som jag hade tänkt mig. Främst för att tiden inte räckte till, för att jag ändrade mig under resans gång, och för att jag träffade människor längs med vägen som jag helt enkelt ville spendera lite mer tid med. Och egentligen hade jag inte bråttom, så varför inte?

Hela den här resan blev väldigt spontan. Jag älskade det så himla mycket.

Att susa fram över en tågräls och se landskap efter landskap rusa förbi utanför fönstret är bland det bösta jag vet och det var inte första gången jag reste på det här sättet. Tredje, närmare bestämt. Det är något magiskt med att åka långa sträckor med tåg och se landskapen förändras utanför fönstret. Får jag bestämma själv är det exakt så jag allra helst reser.

London bjöd på soliga dagar med parkhäng, pubhäng och strosande i gamla favoritstatsdelar.  Ett skyfall, som vi avnjöt med en kanna Pimm’s & limonade under ett tak med ljusslingebelysning på en pub i Hampstead. Dröm!

London bjöd även på vin och prat om livet på en balkong ända in på småtimmarna, tillsammans med saknade, viktiga personer.

Några dagar senare än planerat fortsatte resan. Jag lämnade London och begav mig till Paris. Tågen var fullbokade och jag satte mig därför istället på en nattbuss över till rödvin, baguetter och romantiska byggnader.

Paris bjöd på massor med häng med ytterligare några viktiga, saknade och älskade personer. Vin och charkisar vid kanalen. På klassiska Parisiska uteserveringar. På lokala barer. Allt i strålande solsken och sommarvärme trots slutet på augusti.

En gång hade jag ett liv, och en vardag, i Paris också och har inte varit tillbaka sedan jag flyttade därifrån. Det var så fint att vara tillbaka och bara få njuta av allt, bara få gotta mig i allt härligt som Paris är. Utan några som helst måsten.  Så pass fint att jag stannade några extra dagar.

Jag avslutade Paris-besöket med lunch hemma hos en kompis. Vi pratade resor och livet. Vi pratade framtid och uppdaterade oss på varandra. Drack rosé och så missade jag nästan tåget. Men bara nästan. Väldigt typiskt mig. Jag hade inte koll, glömde bort tiden och är inte speciellt orolig. Ja, ni förstår ju själva att den kombon kanske inte är den mest strukturerade. Men jag hann, och jag hade ca två minuter till godo när jag satt på tåget. Nattåget mot Budapest.

Det fanns inga direkttåg från Paris till Budapest utan jag var tvungen att göra ett stopp i Zürich på vägen. Där köpte jag middag och färdkost innan det var dags att kliva på nästa tåg. På nattågen är det ofta kupéer oavsett om man väljer liggvagn eller sittvagn. Jag väljer alltid det billigaste, för det bekommer mig inte riktigt att jag kanske inte kommer få mitt livs bästa sömn. Det brukar liksom lösa sig ändå.

När jag går in och sätter mig på min plats är det ingen annan som sitter i den kupén ännu. Strax efter mig kommer en tjej in och sätter sig. Vi hejar. Sätter oss bekvämt och börjar småprata lite. Jag frågar om hon är ute och interrailar precis som jag. Det är hon. Hon kommer från Italien och berättar att hon varit lite orolig och nervös över det här första nattåget. Tänk om hon skulle hamna i samma kupé som något creep. Tänk om hon inte skulle känna sig säker. Hon berättar att hon kände sig så himla lättad när hon möttes utav mig när hon klev på. Vi pratar non-stop i flera timmar och när vi stannar någonstans i Österrike kliver det bland annat på två tjejer till som sätter sig i vår kupé. Den ena är från Ungern och den andra från Frankrike. Vi presenterar oss för varandra och pratet fortsätter. Vi pratar om livet, resor, relationer. Vi skrattar en del. Vi dokumenterar det hela med en gruppbild. Till slut måste vi sova, vi vill ju ändå orka med att njuta av våra respektive slutdestinationer när vi väl kommer fram dit också.

Framme i Budapest går vi och äter frukost tillsammans innan vi skiljs åt. Där laddar jag även telefonen och lånar internet för att kolla upp vägen till mitt hostel. Jag sparar och screen shotar (tips!). Det ska ta mig 45 minuter eller så att gå. Det gör mig inget. Jag har inte bråttom. Dessutom har jag en mindre väska än jag brukar ha när jag reser, och så är jag van att gå. Jag går alltid, i den mån det är möjligt.

Jag kommer fram till hostelet, checkar in. Lämnar av lite grejer, fräschar till mig. Byter om. Sedan beger jag mig ut på stan. Ganska planlöst. Viker ihop kartan jag fått från hostelet och lägger ner den i fickan. Strosar runt i timmar. Stannar på något café här och där och dricker en kaffe. En cola. Vecklar ut kartan och kollar in vad som anses vara stans sevärdheter. Tar en selfie utanför det gamla riksdagshuset. En otroligt imponerande byggnad. Strosar vidare och når till sist parken Sziget som ligger på en ö på floden, som man når genom bron som tar dig från ena sidan till den andra av Donau floden som sträcker sig genom hela staden. Floden som även delar upp staden i Buda och Pest. Där den ena stadsdelen bjuder på gamla byggnader, mycket historia och kultur. Medan den andra är hippare, mer ungdomlig och ”där allting händer”.

Efter min dag på stan återvänder jag till hostelet. Står utanför, men lyckas inte öppna porten. Jag försöker på nytt om och om igen. Samtidigt står en obehaglig gubbe och gräver i soporna precis bakom min rygg, jag känner även hur han tittar på mig. Efter otaliga försök att komma in genom porten ger jag upp och går ner till grannbaren och dricker öl istället. Efter två öl och en nachotallrik känner jag mig redo att ge porten ett nytt försök. Sagt och gjort. Den här gången kom jag in på första försöket. Kanske hade jag bara inte tryckt tillräckligt hårt på dörren…(!?) När jag kommer upp till mitt rum igen småpratar jag lite med en kille från Nya Zealand. Vi pratar ett bra tag. Han reser ihop med sina två kompisar hemifrån. De ska dricka lite öl på hostelet och han undrar om jag inte ska komma med. Det ska jag nog, jag kommer snart, svarar jag. Sedan dricker vi några öl på hostelet. Går ner till grannbaren och dricker några öl till där och sedan går vi till en klubb som ligger några dörrar ner på samma gata. Där är det ganska tomt, trots att klockan snart är elva. Vi spelar en omgång Fuss ball och går sedan vidare till en annan klubb som killarna vet om. Där dansar vi i discoljus och mina neongula gympadojjor lyser som aldrig förr. Vi dansar och dansar tills vi tröttnar på musiken. Då promenerar vi tillbaka till det första stället som har hunnit bli betydligt fullare under de timmarna vi varit borta. Men innan vi går in där går vi till Ace, som är en sunkig bar en bit bort med billiga shots. Vi tar en varsin shot och så går vi in på klubben och dansar vidare. Vi dansar tills fötterna inte orkar mer. Då vinglar vi istället hem i natten och jag somnar så fort jag lägger mig i sängen.

Dagen därpå vaknar vi, inte helt oväntat, bakis. Men det gör ingenting. Det var värt det, och dessutom är vi i Budapest. Dagen spenderar vi sedan på stan. Vi går över bron och kollar in den äldre delen av staden. Vi gör små pit stops här och var och fyller på med mat. Vi besöker ett av alla Thermal baths som Budapest är känt för. Perfekt sätt att kurera en baksmälla! Några timmar senare går vi därifrån, härligt avslappnade och baksmällan är ett minne blott. Vi traskar tillbaka till hostelet., powernapar och sen är vi på’t igen. Vi kör en favorit i repris och dansar tills fötterna inte orkar mer. Då vinglar vi återigen hemåt i natten.

Nästa dag är det tänkt att jag ska ta ett morgontåg till Novi Sad i Serbien. Det gör jag inte. Jag är för trött och dessutom går det ett tåg till lite senare. Men det tåget tar jag inte heller. Istället bestämmer jag mig för att åka till Bratislava i Slovakien. Jag kommer dit på kvällen, sover en natt och spenderar sedan en dag där.

I Bratislava strosar jag runt, tittar på sevärdheter och hamnar mitt i något sorts firande och jippo. Traditionell dans och musik., och så en marknad på ett torg.

Jag sätter mig på ett café, dricker en kaffe och planerar resten av min resa. Ritar dåliga kartor på servetter och markerar upp mina olika alternativ på kartan. Räknar restid, räknar dagar. På samma café sitter också Mošat, en äldre man från Bratislava. Han frågar var jag kommer ifrån. Vi småpratar lite. Han ber mig om en bit papper och säger att han ska rita Bratislava åt mig. Jag ger honom baksidan av något jag kladdat på. Jag ger honom lite tid och så får jag tillbaka pappret. Han har mycket riktigt ritat Bratislava. Han signerar och skriver datum. Sedan räcker han fram den till mig och säger att jag kan rama in den, som ett minne.

På kvällen lämnar jag Bratislava och åker vidare. Nästa stopp blir Slovenien. Jag har varit där två gånger tidigare. Men det är någonting med det landet som gör att jag bara vill åka tillbaka och se mer. Se mer natur och vackra små byar. Mitt första stopp blir Ljubljana. Där har jag varit förut, men bara över en dag eller så. Jag kom dit tidigt på morgonen och den trevliga och mycket hjälpsamma personalen på hostelet checkade in mig på en gång. Trots att jag egentligen var typ åtta timmar för tidig. Jag tog en dusch, gjorde mig iordning och gick ut på upptäcktsfärd. Kikade in i lite småbutiker innan jag gick till stora torget för att gå med på en Free Walking Tour (tips! Finns i nästan alla stora och halvstora städer i Europa.). Under två timmar tog guiden runt oss i staden och berättade om stadens historia. Under dessa två timmar pratade jag en del med andra backpackers och efter turen slog vi följe upp till den gamla borgen som ligger på en stor kulle och blickar ner över staden. Väl där uppe insåg jag dock att jag varit där en gång förut. Men det gjorde ingenting. Vi gick ner och åt lunch tillsammans. Därefter droppade några av för en stund, men vi bestämde att vi skulle mötas upp senare igen och gå till någon bar eller hänga i en park eller så. Vi som blev kvar gick och åt glass. Några fler droppade av. Kvar blev jag och en tjej från Australien. Vi bestämde att vi skulle gå och kolla in en av de stora parkerna i Ljubljana. Jag skulle bara springa bort till mitt hostel och boka en tour för nästa dag. ”Vi möts här om en halvtimma”, bestämde vi. Vi gick förbi en mataffär och köpte på oss frukt och annat att tugga på och så promenerade vi till parken. Där flög tiden förbi medan vi pratade om livet och lärde känna varandra. Till sist gick vi till min nyvunna väns hostel för att kunna höra av oss till de andra och en kille, också han från Australien, kom förbi med en flaska vin. Där blev vi kvar. På golvet i ett dorm, drack rödvin och utbytte resestories.

Klockan 8.30 blir jag upphämtad på mötesplatsen för min dagstur. Det är jag och två par. Ett från Indien, och ett från Korea. Båda paren är nästan i ålder med mina föräldrar, något yngre kanske. Jag brukar försöka undvika att åka på sådana här guidade turer, för jag har lärt mig att jag allt som oftast blir besviken och inte alls får ut det jag önskat från det. Dessutom blir det oftast onödigt dyrt, inte minst för att de brukar ta med en till dyra superturistiga lunchställen och så har man inte riktigt något annat val än att äta där. Men den här gången gjorde jag det ändå på grund utav tidsbrist. Genom att åka på den turen skulle jag få se det jag ville utan att det behövde bli supermeckigt. Vi åkte till en by som heter Skofja Loka, Lake Bled, Lake Bohinj och Vintgar Gorge.

När jag kom tillbaka till Ljubljana gick jag och åt en utav de bästa hamburgarna jag ätit, någonsin (och jag har ätit många burgare i mina dagar samt jobbat på en finburgarrestaurang = bra betyg!), parmesanpommes och drack finöl. Sedan plockade jag ihop mina grejer på hostelet och förberedde allt för morgondagen innan jag gick och lade mig. När jag vaknade nästa morgon tog jag ett av de tidigaste morgontågen, stressade till stationen och kom dit alldeles genomsvettig bara för att få veta att tåget jag skulle med var en timma försenat. Nåja, nu var jag i tid i alla fall och det gav mig även tid att gå ner och köpa en kopp kaffe samt något att tugga på.

Och så kom till slut tåget som skulle ta mig till München, som också skulle bli mitt sista stopp innan Sverige. Den här tågresan hade jag aktivt valt att göra under dagstid då jag inbillade mig att den skulle ta mig igenom rätt så trevliga landskap att vila ögonen på. Så var även fallet. Jag passerade berg och åkte genom dalar. Gröna slätter och vita toppar.  Klockan 16 rullade vi in på Münchens centralstation och jag promenerade därifrån till hostelet som bara låg några gator bort.

Jag kollade om det fanns något ledigt för mig för en natt och checkade sedan in. Gick upp på rummet och bytte om och fräschade till mig lite innan jag återigen begav mig ut på stan. Jag tänkte kolla in en restaurang som jag hade läst om och promenerade dit. Där åt jag en krämig gräddpasta med soltorkade tomater, biff och champinjoner. Till det drack jag en öl. Snacka om dröm!

Samtidigt som jag satt där och avnjöt min middag i solen läste jag även på lite om staden och redde ut vad jag ville hinna med på mina två dagar. Jag betalade och tänkte gå tillbaka till hostelet för att hänga i baren där. Den skulle nämligen vara väldigt social enligt recensionerna på hostelworld. Men när jag började promenera gick jag förbi ett ställe som såg så himla nice ut. Jag stannade till lite och velade lite fram och tillbaka, men bestämde mig för att gå in och ta ett glas.  Det var ganska mycket folk där inne så jag satte mig i baren – det kändes dumt att jag som var ensam skulle ta upp ett helt bord för fyra.

Stället hade specialiserat sig på gin så jag tog en Gin och Tonic med rädisa och någon kryddkvist i, roligt att testa något nytt och annorlunda tänkte jag. Pratade en hel del med bartendern som visade sig vara från Argentina och precis hade flyttat till München. Vi hade väldigt mycket att prata om och min enda GT blev till några glas vin och shotar också. För att det var så himla trevligt. Så trevligt att jag stannade kvar på baren, tillsammans med personalen och några stammisar, tills flera timmar efter stängning. Klockan hade nog passerat halv fyra när jag till slut promenerade hemåt i natten. Dagen därpå var tanken egentligen att jag skulle kolla in lite andra områden i staden, floden som de surfar på mitt i stan och några andra restauranger och barer. Sedan skulle jag ta nattåget mot Lund och Malmö. Men det sköts upp till ett dygn senare och i stället hängde jag med mina nya vänner från kvällen innan hela dagen.

Hela resan avslutades sedan med kompishäng i Skåne innan jag, några dagar senare än tänkt, rullade hem mot huvudstaden igen. Nöjd och belåten över en helt stört bra resa.

Jag rekommenderar alla att göra minst en lite längre resa i livet, ensam eller med sällskap.  Inte längre som i långt borta, utan tidsmässigt och med minst två olika destinationer. Det är berikande att resa. Det är utmanande och lärorikt. Bara göre!